Det kommer vara en glad tjej som får komma tillbaka till Novia i höst. Universitet här har varit en besvikelse. Jag har inte fått uppnå de mål jag hade. En del lärare accepterar inte ens engelskan som undervisningsspråk. Kom igen. Hur i hela fridens namn kan man vara en del av Erasmus om inte allt fungerar som det ska? För att inte nämna klassen. Gud vars. Världens mest bortskämda ungar. De studerar för att deras föräldrar betalar för det! Hemma är vi i alla fall ett team. Vi är som en familj, men här. Det finns inga ord. De är uppkäftiga och oartiga. Man känner sig ovälkommen. Tur nog är detta min sista vecka på Visoka škola Nikola Šubić Zrinski. Och nej, jag kommer inte sakna det för fem penni. All motivation vart som bortblåst redan innan februaris slut.
Men so what om skolan sugit. Jag har fått mig nya erfarenheter. Jag har för en gångs skull lärt mig uppskatta vårat skolsystem hemma. Fast om jag tänker riktigt noga efter så har skolan här bara påverkat mig till 5% av hela Erasmus resan. Resten av de 95% är av ren lycka. Dit hör alla de underbara själar jag träffat. Alla de oförglömliga minnen vi skapat. All galenskap, allt festande och all kärlek. Det går inte att beskriva. Man måste uppleva hela sagan. Från ankomst till hemfärd.
I kväll borde jag boka enkelbiljett hem. Enda problemet är att jag trivs lite för väl bra här i Kroatien. Det är svårt att tänka sig att man snart skall lämna allt bakom sig och inte återvända inom den närmsta tiden. Men Zagreb är inte det samma mera efter att vi alla skiljts åt. Det kommer bli en hel del tårar. Usch, jag hatar att gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar